Utbildning
Skolgången som regleras i en lag från 1966, är starkt centraliserad och mycket ineffektiv. Trots att grundskolan är obligatorisk och kostnadsfri börjar mellan 40 och 50 % av barnen aldrig första klass. Siffran bland de fattiga på landsbygden är ännu högre. Bara hälften av dem som börjar går ut sjätte klass. På landsbygden saknas skolor och lärare, varför ca 90 % av landsbygdsborna varken kan läsa eller skriva. Trots en satsning på alfabetisering under 1980-och 90-talen beräknas 45 % av den vuxna befolkningen vara analfabeter; skillnaderna i skolgång är stora mellan stad och land. År 1994 satsades 17 % av statsbudgeten på utbildning, men siffran har sedan dess minskat till en av Latinamerikas lägsta.
Den politiska våldsvågen, som sträckte sig fram till mitten av 1990-talet, drabbade utbildningsväsendet hårt. Dödspatrullerna mördade skollärare, studenter och universitetslärare, och tusentals lärare och studenter har flytt utomlands. Största universitetet är San Carlos i Guatemala City. Där finns också jesuituniversitetet Rafael Landívar och det privata universitetet Francisco Marroquín. I Quetzaltenango och Huehuetenango finns filialer till San Carlos-universitetet.
Utbildningsväsendet lider brist på pengar och fungerar dåligt. Trots återkommande kampanjer för att öka läs- och skrivkunnigheten i landet kunde närmare en tredjedel av guatemalanerna varken läsa eller skriva i början av 2000-talet. Vid sju års ålder ska barnen börja den sexåriga grundskolan, som enligt lag är obligatorisk och avgiftsfri. Trots det slutförde bara drygt hälften av eleverna grundskolan 2003. På landsbygden deltar barnen ofta bara ett par år i undervisningen, eftersom de i stället tvingas arbeta eller har för lång väg till skolan.
Omkring var tredje elev gick i början av 2000-talet vidare till det tvååriga högstadiet och två- eller treåriga gymnasiet. Läs resten av det här inlägget »
